Usch vilket väder det är. Snö att pulsa i och hala fläckar att ramla i. Vill inte släppa kryckan i detta väder. Den är som ett extra ben. Man kan t o m sätta på dubbar om man vill. Men det har jag inte gjort. Om det var barmark ute skulle jag definitivt ställa in kryckan i garderoben. För nu går jag t o m nerför trappor. Lite svårt är det. Men vilken skillnad mot förr.
Nu är all värk försvunnen. Tänker på hur dålig jag var för några månader sedan och är jättelycklig. Vill förmedla till alla andra knäartrosar att det är möjligt att bli bättre.
Jag fortsätter att träna hårt varannan dag. Jag har höjt intensiteten på cyklingen ett steg och det har gått bra. Dessutom har jag gått upp till nästa nivå i ”Ett steg för artosen” utom för övningen där man står på ett ben och för ut det åt olika håll. Då ska man använda gummiband och det går bara sönder. Övningen är tufft ansträngande som den är.
För att sammanfatta min nuvarande träningsdos:
Varannan dag:
30 minuters cykling, numera på nivå 3.
3×15 + 3×15 bensparkar från stående på ett ben taget.
3×15 + 3×15 benlyft med tyngder på anklarna
3×15 sträckning upp på tå
3×15 gungande knärörelse enligt ”Hopp för artrosen”
Några minuter på balansbräda
3×15 knäböjning för att sitta på stol.
Varannan dag:
Någon övning för att smörja knäet samt
3×15+3×15 på stepupbrädan framifrån samt sidleds om jag orkar
Ibland är livet fullt med händelser. Då fuskar jag men återgår alltid till programmet.
Förresten tar jag numera bara en kapsel med nyponpulver om dagen. Känner ingen skillnad. Inte heller någon försämring av att jag slutat med Glucosamin när burken var tom.
Lite urlakad efter julfirande så satte jag igång idag igen. Faktum är att knäet har varit nästan bra hela helgen. På julafton var jag ute på kyrkogården och pulsade i snö samt var volontär på ett alternativt julfirande. Båda sakerna innebar mycket stående och gående. Så jag var livrädd att juldagsmorgon skulle innebära värk och svullnad. Men det klarade sig. Under över alla under. Så jag kan kanske börja gå lite smått sedan när snön är borta. För halkan är ett problem just nu då jag går som en ettåring och tar till kryckan som stöd. Men den halkar också lätt.
En konsekvens av att jag klarade allt gående är att jag lite tänker dra ner på intensiteten på träningen. Bara cykla varannan dag och varannan dag träna på stepupbrädan. De andra rörelserna gör jag båda dagarna. Kan hoppa över någon ibland så det inte blir så enformigt.
Så nu kör jag för fullt igen. Hur går det för er andra där ute? Ser att många tittar in på sidan, men det är inte så många kommentarer. Kom igen. Jag vill höra hur ni har det och klarar upp knäproblemen
Jag har varit förkyld och allmänt sjuk i över tre veckor och inte vågat konditionsträna alls. Lite halvhjärtade benövningar mellan nysningarna har det ändå blivit för att smörja knäet på morgnarna. Har passat mig för att ligga still utan försökt hålla mig i rörelse. Det var ju efter sängliggande i samband med en influensa som jag blev dålig, så jag vet att inaktivitet är farligt när man har artros. Som tur är har jag inte alls blivit sämre under den här perioden förutom lite värk i insidan av knäet. Men värken är inget emot vad jag tidigare haft, så det uthärdar jag lätt. Känns dessutom bara i vissa knälägen.
Men idag bestämde jag mig att det var dags för motionscykeln igen. Det är nog lätt att börja fuska med träningen när man haft uppehåll i över tre veckor. Får hybris och tänker att man är botad. Men knäartros är en kronisk sjukdom och kan förvärras om det inte sköts rätt har jag lärt mig.
Nu stundar julen och då ska det bli skönt att ha det juligt och träffa familjen samt äta sig proppmätt.
Vi syns längre fram!
Jag mår fortsatt bra. Känner ingen smärta alls utom när jag gjorde ett försök att gå utan kryckor på en liten tur. Då kom en svag smärta dagen efter. Men inte alls i den division som tidigare. Annars tränar jag mycket trappgående. Så fort jag ser en trappa så tar jag och övar på att gå normalt. Men det blir klumpigt för knäet är svagt när jag ska stödja på det. Men det går!
I ett tidigare avsnitt berättade jag om mitt sökande efter ett anpassat seniorboende. Det har jag gett upp. Allt var så dyrt och litet. Skulle sakna att alla ungarna i huset och mitt centrum som ligger ett stenkast bort. Så jag tillverkade mitt eget seniorboende. Köpte tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin. Det blev dyrt med installation i mitt 60-talshus och tveksamt att göra i en hyreslägenhet. Men jag är så nöjd. Vilken skillnad att ha tvättstuga hemma mot att behöva släpa tvätt utomhus i mörker och halka. Diskmaskinen är det största undret. Det sparar så mycket ansträngning och det är alltid snygg i köket som bonus. Men installationen var dyrare än maskinen.
Den sista veckan har jag varit sjuk i förkylning och halsont. Då har jag avstått från konditionsträning på cykeln och bara gjort rörelser. Det är inte bra, men det känns klokt att ta det lugnt när jag varit sjuk. Men så fort jag är bra så blir det cykla av igen.
Förresten. Jag har slutat med Glucosamin för en vecka sedan. Inte märker jag någon skillnad och absolut ingen försämring.
Vi ses igen.
Idag har det gått cirka sju månader sedan jag fick de första symptomen och jag är nästan bra. Har ingen värk alls. Jag har fortsatt med daglig cykling/knäövningar och ytterst lätt träning av knäet. Dessutom med nyponpulver och Glucosamin. Det senare har jag slutat med för några dagar sedan och jag känner ärligt talat ingen skillnad. Men det kanske kan ta tid innan någon verkan syns av att jag slutat.
Det som verkar ha hjälpt mig är
1) Daglig cykling eller några knäövningar enligt ”Hopp för artrosen”. Då känns att knäet smörjs och omedelbart fungerar bättre.
2) Så gott som daglig träning av benmuskulaturen. Enstaka dagar har jag hoppat över. Livet tränger ju också på. Ibland behöver man ha en vilodag emellanåt.
3) Att gå så lite som möjligt. Jag märkte tidigt att då blir jag bara sämre. Har köpt SL-kort och tar tuben om det så bara är en station.
4) Använder kryckorna för att avlasta knäet så mycket som möjligt. Det känns kymigt men tänk så snälla alla gentleman är i tunnelbanan när man kommer stultande. Härligt att uppleva.
5) Kanske har medicinen också hjälpt.
Detta har varit vägen för mig. Men ni andra kanske har en annorlunda väg att gå. Men det råd jag ger är att lyssna på sig själv och inte svälja allt som sjukvården säger. De har sina standardiserade repliker och har inte själva haft sjukdomen. Så de saknar praktik och borde nog mer lyssna på patienten.
Idag är jag nästan besvärsfri. Har nu bara svårigheter att gå nerför trappor. Tar för övrigt varje tillfälle att gå i trappor då det är gratisträning ute på stan. Men tar hjälp av kryckan för att inte överanstränga mig.
Fortsätter den här förbättringen fram till jul har jag bestämt att sakta försöka trappa upp träningen till nästa nivå i ”Hopp för artrosen” samt börja gå ute som omväxling till cyklandet. Men allt ska jag göra försiktigt försiktigt så att jag förhoppningsvis inte får bakslag. Det jag också har gjort är att börja vattengymnastik. Det är härligt med det varma vattnet och lättheten att röra sig i vattnet.
Återkommer med fler rapporter
Sista gången jag skulle gå till sjukgymnasten var jag sjuk i maginfluensa och fick ringa återbud. Efteråt fick jag ett surt mail om att hela hennes utvärdering var förstörd av att jag inte kommit. Jag erbjöd mig att komma ner för saken, men fick inget svar.
Nu var jag på egen hand att försöka hantera det förbaskade knäet. Jag kunde dra slutsatsen att efter fem månaders sjukgymnastik hade jag försämrats. Så det verkade inte hjälpa alls. Däremot var cyklingen en befrielse från värken även om det hade börjat göra ont då också eftersom knäet var så svullet. Men jag kämpade på en halvtimme om dagen. Gick så lite som möjligt då jag visste att då försämrades jag. Alla forskningsresultat jag läste på nätet sade att träning av muskulaturen runt knäet var det bästa så jag ville fortsätta med det. Speciellt som jag förstod tanken att starka muskler kunde ”bära” knäet bättre. Så jag plockade upp träningsprogrammet jag hittat på nätet ”Ett hopp för artrosen” och gjorde några rörelser varje morgon på lägsta intensiteten (mycket lägre än hos sjukgymnasten) och tänkte att jag fick ge det några månader till fram till jul innan jag gav upp. Jag fick också av en god vän tipset att äta nyponpulver och Glucosine, som var för sig hade lite olika verkan. Inte för jag tror så mycket på piller, men jag var desperat och tog det ihop med de AD-droppar jag alltid tar på vintern.
All smärta, stelhet i benet och svullnad gjorde att jag mådde sämre. Inte bara psykiskt utan också fysiskt. Jag hade bytt vårdcentral och den nya läkaren tog en massa prover då jag bl a hade kräkts omotiverat mycket. Vad gäller knäet granskade hon det bekymrat och sade att ”operation gör man inte förrän du inte kan sova pga smärtorna”. Det var i alla fall ett besked så jag kände mig först lugnad. Efterhand började jag undra om varför? Var det min ålder (snart 70) som gjorde att landstinget inte ville ta kostnaden för operation? Var det att operationen var riskfylld? Eller lätt misslyckades? Ingenstans hittade jag något svar.
Till slut var jag alldeles förtvivlad. Insåg att det skulle bli svårt för mig att klara mig i vinter när det blir halt. Jag har tvättstugan flera hus bort och en ständigt krånglande bergbana ner till tunnelbanan och centrum. Fick tips av min värd att jag kunde söka bidrag för installationskostnaden av tvättmaskin och torktumlare. Men sjukgymnasten vägrade skriva intyg. Hon var fortfarande arg på mig för jag inte kom sista gången. Jag insåg att jag måste flytta till något seniorboende. Jag undersökte vad som fanns att tillgå och började åka runt och titta på olika alternativ.
När jag inte längre stod ut med mitt tillstånd beslutade jag mig för att låta operera mig privat på Sofiahemmet. Det fick kosta vad det kostade. Att fortsätta så här skulle ta knäcken av mitt livsmod och försminska mitt liv så det inte längre var värt att leva. Jag fick tid efter någon vecka.
Tre dagar innan jag skulle gå satt jag vid TV:n och märkte att jag kunde böja benet!!!! Vad hade hänt? Jag blev jätteglad. Ringde återbud till Sofiahemmet.
Så satte jag igång igen att dra och lyfta i maskinernas värld igen. Övningarna var upplagda på samma sätt som på förra stället. Jag fick ett program i mina händer och förutsattes träna efter det. Under tiden jag var där kom sjukgymnasten fram och frågade hur jag mådde och då fick jag möjlighet att ställa frågor. Ingen undervisning om hur det här skulle hanteras i ett livslångt perspektiv utan bara att det gällde att hålla sig till schemat.
Undervisning fick jag däremot av alla medpassagerare i gymsalen. En del sade att det var lika bra att operera på en gång. Andra hade opererat sig och inte blivit bättre och hade fått gå från Alvedon till morfinliknande preparat. Med andra diskuterade jag det politiska läget och värderingarna i samhället. Det var en härlig mötesplats.
Hemma fortsatte jag cykla nästan varje morgon i 30 minuter. En gång försökte jag göra undan cyklingen när jag ändå var på gymmet och många cyklar var lediga. Efter en kvart kom sjukgymnasten fram och påpekade att jag hade cyklat fem minuter längre än vad som stod i programmet. Det var förbjudet! Motiveringen var lite luddig och jag tyckte mest det var snålt och fånigt. Men fortsättningsvis gjorde jag inget på eget iniativ. Jo jag gjorde ibland femton repetitioner i stället för påbjudna tio. Man måste ju trotsa lite grand.
Under de veckorna jag gick här blev jag sämre och sämre i knäet. Det svullnade upp och jag kunde inte böja det alls. Därmed var det omöjligt att sitta. På bussar och tunnelbana fick jag lägga upp benet för att stå ut. Jag ökade min dos med Alvedon och allt var pyton. Jag började känna en viss deppighet då jag insåg att jag inte skulle kunna flyga eller sitta på teater eller bio. Jag kände min värld smälta samman och oroade mig för framtiden.
För att försöka hjälpa mig själv sökte jag på nätet igenom allt som var skrivet om artros och speciellt knäartros. Det medicinska begrep jag inte så mycket av men här och där uppfattade jag små frön av insikt. Jag hittade Carina Thorstenssons ”Ett hopp för artros” och tyckte det lät rätt för mig. Hon har lagt ut små videos om fyra-fem olika övningar man kan göra hemma varje dag. Övningarna finns också i tre steg så man efterhand kan höja intensiteten. Jag försökte ta upp det här med sjukgymnasten och höra vad hon tyckte men hennes ego verkade bli stött av att jag inte slaviskt följde hennes program.
Så kom den bokade dagen och jag fick träffa min nya sjukgymnast, som var en rätt manhaftig typ. Hon gjorde en undersökning och vi bestämde att ses cirka åtta gånger, två gånger i veckan. Också den här gången råkade jag ut för att bli föreslagen att träna två dagar i rad. Jag förvånades igen att sjukgymnaster inte verkar veta att man ska ha vilodagar när man tränar. Men jag stod på mig och fick en vilodag emellan. Det visade sig att min nya sjukgymnast en gång gjort sin praktik hos min gamla.
Nästa dag gick jag till den gamla mottagningen och erkände att jag varit otrogen och skaffat en sjukgymnast där jag bor. Det förstod hon helt och önskade mig lycka till.
Så skulle jag börja träna hemma och det var inte långt att gå, vilket var skönt och sparade tid till annat. Träningslokalen var ljus och fin samt fylld med folk, som tränade till skillnad från det andra stället. Jag fick ett nytt program som också hade moment för överkroppen, vilket inte var så dumt när man ändå tränar. Sedan var programmet lite tuffare än det förra. Sjukgymnasten sade också att jag skulle bara göra tio repetitioner för det byggde styrka och femton som jag gjort förut byggde uthållighet. Jag tyckte resonemanget lät konstigt. Det var väl uthållighet jag skulle skaffa mig? Men jag gjorde som jag blev tillsagd.
När jag kom hem till stan var det första beslutet jag fattade att jag måste byta sjukgymnastmottagning. Det tog en och en halv timme att åka dit och det fanns mottagningar i den förort jag bor i. Jag alltid har förväntningar att saker inte ska gå när jag har med samhället att göra. Har allt för många gånger blivit besviken när jag bett om något så mina förväntningar när jag ringde var att reglerna sa att när jag börjat på ett ställe måste jag gå kvar där. Men döm om min häpnad när jag fick beställa tid hos en ny sjukgymnast där jag bodde. Man ska inte ha fördomar!!
Men detta var mitt i sommaren så alla var bortrresta. Så jag fick vänta en månad på tid och hade också en tid längre fram, där jag gått förut. Dit ville jag och ta adjö och tacka för hjälpen jag fått. Så hemma fick jag fortsätta min träning på egen hand. Körde motionscykel nästan varje dag och hade mitt benprogram som jag körde i vardagsrummet inför öppet fönster i sommarvärmen. Gummibandet gick till slut sönder så den övningen fick utgå.
