Sedan jag avslutade den här bloggen har det gått framåt för mig med min knäartros. Visserligen fick jag ont precis när mörkret och kylan kom i höstas (2011) så min artros verkar delvis orsakas av svenskt vinterväder. Men efter ett tag var det som kroppen ställde om sig och värken försvann igen. För jag har inte haft någon värk på länge. Förmodligen därför att jag troget gör ett kombinerat gymnastikpass och Qigongrörelser varje morgon kompletterat med cykling och korta promenader. Men promenader är min akilleshäl. Jag orkar inte gå så länge, max 30 min. Överanstränger jag mig blir känner jag av en stor trötthet i benen, men som sagt ingen värk länge.
Anledingen till att jag gör det här sista inlägget är att jag kommer att trycka en liten ”bloggbok” för att bevara det skrivna för mig själv. Som jag tidigare sagt går det inte att fortsätta blogga när WordPress kräver Internet Explorer som i sin tur kräver inköp av Windows 7, som jag inte ens vet om min dator klarar. Vågar inte riskera något då jag har ett bokmanus inlagt, som jag är rädd skulle skadas vid en förändring. Är inte så datakunnig.
Så nu är bloggen slut på riktigt och jag skickar en hälsning till alla er som kämpar med artroser.
Det var länge sedan jag skrev sist. Orsaken är att jag varit rejält dålig i höger knäveck och haft svåra smärtor. Sedan tidigare vet jag att det har samband med artrosen, men inte riktigt hur. Det innebar att jag endast med stor smärta och ansträngning kan böja höger knä vid min morgonyogagymnastik. Ibland har jag sådan smärta att jag tvingas äta Alvedon för att stå ut. Det var som värst i slutet av vintern och lättade en del när våren kom. Det som är knepigt med Bakercystan är att det är tecken på överansträngning så jag får inte träna hårt samtidigt som jag behöver träna för att inte försämras i artrosen. Ett riktigt Moment 22.
Efter höftskolan kom jag med i en grupp, som heter ”Tai Chi för artroser” och leds av en sjukgymnast. Vi träffas en gång i veckan under en termin och ska eventuellt fortsätta till hösten. Mycket bra övningar. Då jag är med i en mångkulturell förening leder jag där en grupp med samma typ av övningar. Det är mycket uppskattat och jag får dessutom möjlighet att träna in rörelserna så jag sedan kan göra dem själv hemma.
Till slut har jag masat mig iväg till doktorn. Fått en remiss till ultraljud på knävecket. Eventuellt kan Bakercystan opereras bort. Men jag vill först veta prognosen. Inga knivar i mig om inte chansen till förbättring är god. Dessutom fick jag nytt recept på Alvedon. Köper man det direkt över disk så finns bara småpaket som kostar multum.
Trots allt fortsätter jag varje morgon med mitt program. Lägger efter hand till Tai Chi rörelser. Försöker gå och/eller motionscykla varje dag för att hålla uppe konditionen. Men har dragit ner på övningarna efteråt. Det får räcka med morgonprogrammet.
När jag surftade runt på nätet insåg jag att det fanns höftskolor i de flesta landsting. Också där jag bor. Eftersom jag tidigare har känt av höftledsartros anmälde jag mig och hade sådan tur att det skulle starta en kurs om några veckor. Den höll på i tre dagar då en liten grupp sågs och under ledning av en sjukgymnast gick igenom orsaker, symtom, behandling och smärtlindring. Allt skedde i ett lugnt tempo och det fanns möjlighet att ställa vilka frågor som helst. Så för första gången förstod jag vad det handlade om. Mycket gick också att översätta till knäartrosen. Artros som artros. Vi fick också ett program med stretchrörelser för att hålla höftleden rörlig och smidig. Själva artrosen går det ju inte att göra så mycket åt. Men den här lilla kursen rekommenderaj jag till alla som har höftartros. Det finns också för knäartroser. Många gånger kan man slippa operation om man jobbar förebyggande och vet vad som är lämpligt att göra.
Efter det här har jag byggt ut mitt dagliga morgonyogaprogram med stretchrörelser och också infogat styrketräning för knäna. De andra övningarna, som beskrivs tidigare i bloggen gör jag bara när jag kört motionscykel hemma och är extra duktig.
Jag ägnar mig också åt aqua gym på vår simhall en gång i veckan. Efteråt tar jag en stund i bubbelpoolen innan jag tar en omgång knästyrketräning på gymmet.
Tyvärr har det inte blivit lika mycket träning den här kalla och snöiga vintern. Av rädsla för att halka så blir det mycket innesittande. Jag kan fortfarande inte gå särskilt bra i trappor. I alla fall nedför. Dessutom är långa promenader inte bra. Det ger stelhet och nedsatt rörelseförmåga om jag tar i för mycket.
Nu har jag tränat att promenera sedan förra blogginlägget. Det har gått framåt och jag blir inte lika trött längre. Men nu när halkan kommer så blir det motionscykeln igen. Ska försöka återgå till promenader i friska luften så fort barmarken tittar fram. Sedan finns ju gångband på gymmet. För det gäller att inte lägga av.
Har tyvärr fått känningar av artros även i höftleden. Det tog ett tag innan jag förstod varför. Orsaken var ett försök att gå ner i vikt med minimering av kolhydrater, som jag inte tål och bara blir tjock av. För att verkligen tappa kilon drog jag ner på grönsaker förutom bröd/pasta/ris. Efter ett tag fick jag sura uppstötningar och fick börja äta medicin. Av en händelse kom jag ihåg att ett magsår en gång debuterade efter att jag frossat på krabba, som är extremt syrabildande enligt en tabell jag hade. Så jag skaffade PH-stickor och mätte min urin som visade ett mycket högt syravärde. Så det var bara att börja käka grönsaker som är basbildande. Direkt kände jag mig bättre. Höftartrosen kändes inte längre av, uppstötningarna försvann och jag kände mig mycket piggare. Så min slutsats är att syra-bas-balansen måste hållas i någorlunda balans annars påverkas artrosen negativt. I alla fall stämmer det för mig som numera kokar blomkålssoppa och äter sallad utan att knota. Jag minns också att när jag var på hälsohem för en massa år sedan så sades att grönsaker ar bra för att lindra reumatikers problem.
För säkerhets skull har jag också anmält mig till en ”Höftskola” för att mota Olle i grind med kunskap och gymnastik.
Nu börjar jag få ordning på träningen efter trassel under sommaren, som jag beskrivit tidigare. Min qigong har börjat. På simhallen har de startat något som heter aquagym, som ger styrketräning åt hela kroppen med hjälp av en ”pinne” med band på. Har man en bra ledare så känns det i hela kroppen.
Mitt stora problem är fortfarande ståendet och gåendet. Jag tar varje chans att sitta för annars blir benen så trötta. Likaså med gåendet. Har i alla fall börjat att så sakta utökat mina promenader. Stannar och vilar emellanåt, men fortsätter framåt. Konstigt nog känns ingen värk alls i knäet utan det är bara den här generella svagheten i benen som är mitt problem. Så det är bara att fortsätta med styrketräning och promenader och hoppas att det leder framåt. Men försiktigt. Ingen överansträngning.
Jo det gick ganska bra. Efter några dagars vila så var allt som vanligt. Jag hamnade i en till situation där jag fick gå alldeles för mycket och stapplade hem. Men efter två dagars vila var också allt okey. Min slutsats är att jag nog får börja träningsgå nu efter allt motionscyklande.
Det som varit värre är värmeböljan, som aldrig verkar ta slut. Eller nå en temperatur där jag vågar börja träna igen. Jag har trots allt nått den aktningsvärda åldern 70 och bör nog ta det försiktigt i värmen. Eller är det jag som hittat ett nytt svepskäl för att slippa träna? Jag gör i alla fall lite benlyft vid morgonyogan samt några knäböj då och då. Dessutom går jag i alla trappor i min väg. Det är tufft men nyttigt. Varför gå på en stepupbräda när det finns vanliga trappor.
Nu när jag känner mig så mycket bättre, om än inte helt bra, är det lätt att jag fuskar med träningen. Hoppar över. Kommer med bortförklaringar av olika slag. Som att jag nog får tillräckligt med motion när jag gick på stan eller trapporna upp till mitt berg. Fuskar med några knäböj i farten. Känner ni igen er? För mig gäller det då att hitta trix att få tillbaka gnistan. När min qigongkurs tog slut häromveckan bestämde jag att gå ner till simhallen på vattengympa. Det var härligt. Riktig discomusik för en som alltid kännt sig som 17, ljus, varmt vatten (vi har värme på torsdagar) och en hel hög med motionskompisar. Jag mötte tom en bekant i vågorna. När jag köpte ett klippkort insåg jag att där ingick gymbesök. Så efter gympan tog jag en runda på alla benmaskiner jag kunde hitta. Tog allra lägsta vikt och körde tre ”set” om tio. Redan när jag gick därifrån kände jag att benen hade fått sig en rejäl duvning. När jag kom hem så lade jag mig att sova av utmattning efter denna träning. Har inte rört en maskin sedan min misslyckade affär med sjukgymnaster. Men nu ett år efteråt är det kanske dags? Passar utmärkt att kämpa lite en gång i veckan. Är ju redan uppvärmd av vattengympan. Så nu får jag se hur det går. Blir jag sämre igen? Eller starkare? Håll tummarna är ni snälla.
Nu är det vår och jag har testat en promenad i det fina naturområde, som ligger nedanför där jag bor. Tyvärr missade jag blåsipporna i år, men det var fullt med tussilago längs bäckarna och i skogen glänste det vitt från sipporna. Här nere brukade jag promenera innan artrosen slog till. Så det var ett år sedan sist. Gick ungefär 500 meter och satt sedan och vilade i det koloniområde, som finns där och gick tillbaka upp för en präktig uppförsbacke på slutet. Jag orkade bra och hade ingen värk efteråt så nu har jag fortsatt att promenera några gånger. Bara kortare sträckor. Det har gått fint. Ni som har läst hela min blogg vet att just gåendet är det mest ansträngande så det har verkligen varit ett test på hur jag lyckats mota artrosen i grind.
